Medicinhistoriska Museet i Helsingborg
Tog Pågatåget till Helsingborg denna soliga februaridag och fick en härlig dag med försmak på våren. Lätt flåsande strosade jag runt och uppför i det kuperade Helsingborg. Medicinhistoriska museet i det gamla barnsjukhuset på Bergaliden 20 var mitt mål. Väl uppe på Landborgen passade jag på att kolla in vyerna över staden medan jag hämtade andan. Högt däruppe på platån har man en hänförande utsikt över takåsarna och hamninloppet och över Öresund och Helsingör. På vägen passerade jag Slottshagen och den medeltida försvarsanläggningen Kärnan.
Medicinhistoriska museet drivs av Kulturen i Lund på uppdrag av Region Skåne och i samarbete med Helsingborgs medicinhistoriska förening. Barnsjukhuset byggdes 1888 genom en donation och är det äldst bevarade barnsjukhuset i Sverige. Verksamheten startade samma år och riktade sig främst till den fattigare delen av befolkningen. Syftet var att erbjuda gratis sjukvård till fattiga barns familjer. Barnsjukhuset drevs fram till 1944 av Föreningen för Sjuka Barn i Helsingborg.
Byggnadens speciella utformning med två runda vårdsalar som är sammanfogade med en rektangulär del skulle främja en god sjukhushygien och mycket dagsljus. Inspirationen till de runda salarna med åtta stora fönster i varje sal kom sannolikt från England. Fördelarna var många, bland annat fanns inga hörn där smuts och damm samlades.
Efter 1944 användes huset bland annat av Vanföreanstalten (vilken hemsk benämning!!!), en institutionsform för vård av barn med svåra rörelsehinder som fanns mellan 1800-talet fram till 1960-talet! På Vanföreanstalterna fick barnen ortopedisk behandling och det förekom även yrkesskolor.
Barnsjukhuset användes även som möbelupplag för lasarettet. Under många år stod det även tomt och outnyttjat med bristfälligt underhåll och förföll. Men som tur var beslutades det, efter många turer i mitten av 1980-talet, att byggnaden skulle rustas upp. Nu äger entreprenören Våge Svensson byggnaden och upplåter lokalerna till Helsingborgs medicinhistoriska förening till subventionerad hyra.
Föreningen bildades 1982 och samlar föremål från gångna tiders sjukvård för att bevara medicinhistorien och främja intresset för både lokal och allmän medicinhistoria. Utöver den museala verksamheten erbjuder de även föredrag och andra aktiviteter.
Föremålen som visas på Barnsjukhuset har varit i bruk vid de olika vårdinrättningarna i Helsingborg: Barnsjukhuset, Helsingborgs lasarett, Vanföreanstalten, Sankta Maria sjukhus, Epedimisjukhuset och brunnslivet vid Ramlösa hälsobrunn. Samlingarna ägs av Region Skåne och Helsingborgs medicinhistoriska förening.
Inne i byggnaden möttes jag av två välkomnande, trevliga kvinnliga guider som berättade lite om utställningarnas uppbyggnad. Jag började besöket med ”Tro Hopp och Hälsa”, den upplevelse-baserade tidsresan på entréplan. Jag och en äldre rullstolsburen kvinna med manlig ledsagare var de enda besökarna. Jag förstod att de två ofta besöker museet. Kanske var de släkt eller så var kanske mannen vårdare på något äldreboende? Hur som helst kändes det trevligt att på avstånd höra hur de samtalade kring de olika föremålen.
Den permanenta utställningen berör hälsa genom tiden och djupdyker i den mänskliga kroppen och dess funktioner. Historiska återblickar ger perspektiv på relationen mellan sjukdom, omvårdnad och samhällets utveckling. Man får lära om diagnosers föränderlighet och om olika försök att förklara vad sjukdom är och varför vi blir sjuka. Hur begreppen har förändrats med utvecklingen och hur hälsa, sjukdom och samhälle samspelar med varandra.
I den långa korridoren med med många dörrar, inspirerad av nutida sjukhuskorridorer, undrar man “What is behind that door? Nyfiken som jag är tittade jag förstås in bakom alla dörrarna.
Bakom en dörr står det att: “Begreppet ”folkhemmet” beskriver en period i Sverige mellan tidigt 1930-tal och mitten av 1960-talet. Det var en socialdemokratisk dröm om ett nytt samhälle som skulle byggas av jämlikhet och vetenskap. Behovet av vård och omsorg skulle ställas framför betalningsförmåga. För att kunna förverkliga en jämlik vård tog staten ett allt större ansvar. Staten blev ”den gode fadern” i folkhemmet”.
Bakom en annan öppnar sig det gamla “Lort-Sverige” i bilder och texter: ”Jag såg människor sammanbo med djuren. Jag såg människor bo i sammanrasade hus. Jag såg människor bo i vad man närmast måste karaktärisera som hålor eller grottor.”
“Så beskrev journalisten Ludvig “Lubbe” Nordström den svenska landsbygden i ett radioreportage från 1938. Det var ett “Lort-Sverige” fyllt av smuts, trångboddhet och dålig hygien. Samtidigt hade kopplingen mellan hygien och sjukdomars spridning blivit allt tydligare. Det moderna samhället höll på att växa fram. Men fortfarande var det bara någon procent av befolkningen på landet som hade tillgång till varmvatten att tvätta sig i och toalett inomhus.”
Jag begrundar texten och tänker att det ju inte så hemskt länge sedan. Det är inte ens hundra år sen ”Lubbe” färdades genom Sverige, från Skåne till Norrbotten, och skildrade problemen med trångboddhet och bristande hygien.
1938 var min pappa 4 år, och min mamma var 1 år, det ger perspektiv!
Tydligen var det värst i Skåne och speciellt programseriens skildring av förhållandena i statarlängorna i Skåne vållade protester och diskussion. Statarlängorna var flest i Skåne och statarsystemet avskaffades först 1945!!!
Jag kom att tänka på den danske författaren Martin Anderson Nexøs roman ”Pelle Erövraren” från 1907. Berättelsen om en far och son från Tomelilla som tänker utvandra till Amerika och far till Bornholm för att tjäna ihop de pengar som krävs för resan över Atlanten. För de har hört att man på kort tid kan tjäna ihop mer pengar på Bornholm än i Sverige.
Minns också Bille August förnämliga Oscarsbelönade dramatisering av boken 1987 med suveräne Max von Sydow i rollen som Pelles far Lasse och likaså enastående Björn Granath i rollen som Erik, en stark, levnadsglad och kaxig lantarbetare. Men vars liv genom en fruktansvärd olycka slutar så tragiskt. Med den sorgliga händelsen släcks också hoppet för det övriga gårdsfolket som han har varit en hjälte och förebild för. En stark filmupplevelse om fattiga lantarbetares villkor och misär. Minns scenerna där Pelle och hans åldrade far Lasse får sova i ett kobås hos kossorna i stallet.
Även Hasse Alfredson behandlar ämnet med människor som sammanbor med djur i filmen “Den enfaldige mördaren”. Med Stellan Skarsgård i titelrollen som Sven. En ung man behandlas som en idiot för att han lider av harmynthet och gomspalt och har svårt att uttrycka sig förståeligt. Efter sin mors död får han slava hos Fabrikör Höglund, genialt gestaltad av Hasse Alfredson själv. Fabrikören kallar Sven för Idiot och behandlar honom som ett djur. Han får sova i stallet och arbeta utan lön. En av Stellan Skarsgårds i mitt tycke bästa rollprestationer.
Jag har sett båda filmerna ett antal gånger. De skildrar på olika sätt dåtidens skamliga och brutala behandling av fattiga lantarbetare och människor med anatomiska variationer och funktionsnedsättningar. Den som inte har sett filmerna rekommenderar jag att se dem. Ibland behöver vi nulevande bortskämda påminnas om tidigare generationers kamp för ett bättre liv och samhälle. Utan dem hade de flesta av oss inte levt det liv vi lever idag.
Jag skrattade när jag läste detta citat av Strindberg om hans första möte med en vattentoalett 1883: ”Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat att man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den…Det var ett fullständigt trolleri.”
Bakom en annan av korridorens dörrar finns ett skåp med ett antal foton på kvinnor och män. Bredvid varje bild finns två luckor; en ”frisk” och en ”sjuk”-lucka med beskrivande texter. Bakom en “frisk-lucka” står: ”Homosexualitet ströks som psykisk sjukdom av socialstyrelsen 1979”.
Det är alltså bara 40 år sedan!!!
I bildens sjuk-lucka står: ”Homosexualitet var en brottslig handling fram till 1944. Därefter betraktades det som en psykisk sjukdom”.
Svårt att förstå idag med alla Pridefestivaler, gaygalor, mello och annat. Jag tänker att den stora Homo kampen på 70-talet till största del nog möjliggjort att det blivit så mycket bättre för alla hbtq personer.
Bakom en annan “frisk-lucka” står: Blyghet har historiskt sett ansetts vara ett positivt personlighetsdrag som signalerar eftertänksamhet, måttlighet och integritet”.
I “sjuk-luckan”:“Blyghet betraktas idag allt mer som ett problem. Med dagens fokus på social kompetens har blyghet kommit att liknas vid social fobi. Mängder av självhjälpsböcker har skrivits med tips på behandling”.
Hmm, personligen är jag ganska blyg, men upplever det verkligen inte som en social fobi. Tvärtom önskar jag att fler var lite blygsammare av sig. Jag upplever ofta det som ganska påfrestande att ta del av många oblyga, utlevande och självcentrerade personligheters påtvingande, självutlämnande mobilsamtal och annat respektlöst agerande.
“Frisk”:“Demens betraktades inte som en sjukdom under medeltiden. De drabbade ansågs vara förtrollade och fördömdes av både moraliska och religösa skäl. Ibland brändes dementa kvinnor på bål som häxor”.
I “sjuk-luckan” står:“Demens ses idag som en sjukdom som drabbar flera av hjärnans funktioner. Enbart minnesförlust räcker inte för att kunna ställa diagnosen. Andra funktioner som brukar drabbas är förmågan att planera och skapa överblick, att tala och förstå språket samt att kontrollera sina känslor”.
I en annan “frisk-lucka”:”Onani ses inte längre som ett sjukligt beteende. Tvärtom är det hälsosamt för både män och kvinnor att onanera”
I “sjuk-luckan”: ”Onani ansågs fram till en början av 1900-talet vara en sjuklig avvikelse. Den ansågs kunna leda till blindhet, håriga handflator, ryggmärgssjukdomar och psykisk ohälsa”.
Jag undrar hur många onanister som ertappades med hår i handflatorna? Synen på sjukdom, vad som anses friskt eller sjukt har verkligen förändrats över tid.
I utställningen står ett badkar täckt av en läderduk och en text om lugnande bad. ”Långbad var en vanlig behandlingsmetod på Sankta Maria under 1930-talet. Patienten lades i kroppstempererat vatten under flera timmar. En kur med dagliga bad kunde pågå i flera veckor. För oroliga och upprymda patienter fanns dukar som spändes över badkarskanten.”
Undrar om de stackars människorna blev lugnade? Själv får jag panikkänslor bara vid synen och tanken av att ligga fastspänd i ett badkar.
Bredvid en ECT-apparat står det om elchock: ”ECT går ut på att man med hjälp av en strömstöt till hjärnan framkallar ett epileptiskt anfall. Metoden var vanlig på Sankta Maria i början av 1940-talet. Resultaten var tveksamma och behandlingen påfrestande. Fem skötare fick hålla fast patienten för att motverka att ben och armar hoppade ur led. Snart började dock muskelavslappnande medel och narkos användas. Metoden används fortfarande, men har idag förfinats och används för att behandla bland annat svåra depressioner”.
På 1950-talet revolutionerades psykiatrin av läkemedlet ”Hibernal”. Det var den första verksamma medicinen mot psykoser. En biverkning var dock att patienternas hud blev mycket känslig för sol, vilket gjorde att de utomhus fick bära hatt - så kallade ”hibernalhattar”.
En text i samband med obduktionsinstrument: ”I 1800-talets Storbritannien var det svårt för läkarstudenter att få tag i lik att dissekera och undersöka. Därför började de köpa lik som stulits från kyrkogårdar. Den stora efterfrågan på kroppar ledde till att två män mördade sexton personer för att sälja deras kroppar till undervisning”.
Här kände jag att jag behövde vila benen en stund innan utställningarna på nedre plan. Jag gick till hörsalen och tittade på diabilder från svunna tider från Sankta Maria sjukhus och barnsjukhuset. Jag hörde röster från nedre plan. De visade sig komma från ett fikasuget gäng som kom upp på entréplan när jag gick ner. Jag blev ensam i lokalerna på nedre plan som visar utställningen ”Från Leo-piller till Nicorette”. Här fanns mycket nostalgi i form av läkemedelsförpackningar och annat.
Utställningen är arrangerad av Föreningen och läkemedelsföretaget MCNeil och beskriver ingående Helsingborgsföretaget LEO och dess utveckling under mer än 100 år. Hemma läser jag att namnet McNeil är efter den amerikanske apotekaren McNeil från Philadelphia som i slutet av 1800-talet skapade föregångaren till tylenol, en stor smärtstillare på den amerikanska marknaden. Leo grundades 1914 och att det har blivit några namnbyten för läkemedelsfabriken under årens lopp. Några har jag hört utan att koppla samman dem med Leo; Pharmacia, Procordia och Kabi Pharmacia, Pharmacia och Upjohn, Pharmacia, Pfizer, Johnson & Johnson och nya företagsnamnet MCNeil. På 1950-talet köptes företaget upp av Johnson & Johnson och numera är McNeil-enheten i Helsingborg stadens största industri.
Ett fint, fräscht och intressant litet museum som rymmer många spännande kontraster mellan modernt och historiskt. Här ges många insikter och mycket att fundera över. När jag skulle gå kom en äldre man med ett barn och de fick nog mycket att samtala kring under besöket.
Efter det lärorika och spännande nedslaget i medicinhistorien kände jag som oftast när jag har besökt ett museum stor tacksamhet till alla de eldsjälar som samlar, värnar och vårdar vår historia oavsett ämnesområde. Särskilt de som arbetar ideellt.
Det viktigt att vi inte glömmer vad vi faktiskt kommer ifrån. På Helsingborgs Medicinhistoriska Förenings hemsida finns ett citat; “Känner du ej det som varit, förstår du ej det som är och kan ej forma det som kommer” - okänd. Så sant!
Här finns mycket att lära och samtala kring och det går inte att ta in allt på ett besök. Men det är fri entré till museet så hit kan man gå många gånger; med vänner, föräldrar, mor- och farföräldrar, barn, barnbarn, med skolelever, barn- och äldregrupper. Medicinhistoriska museet i Helsingborg har dock begränsat öppethållande så kolla upp öppettiderna innan.
Jag avslutade Helsingborgbesöket med en fika på mysiga Café Annorledes på Södra Storgatan 15 som jag har passerat många gånger men aldrig besökt. Överallt på väggar, fönsterkarmar och i taket finns kul prylar att fästa ögonen på och kanske samtala kring. Själv smyglyssnade jag på två äldre damer och bläddrade i några veckotidningar medan jag förnöjt intog en smarrig räkmacka och gott kaffe i den härligt avslappnande retro miljön.
Väl hemma googlade jag på alla undringar som föremålen och informationen i utställningarna inspirerat till. Hittade då bland andra en artikel från Minnenas Journal publicerad 2015 på nätet med rubriken ”Lubbe avslöjade Lortsverige”! Där står bland annat att läsa: att Lubbe Nordströms reportageresa genom Sverige var 48 dagar lång och att de lortiga hemmen chockerade både honom och radiolyssnarna. Värst var det i Skåne. “I mitten av 1930-talet undersökte Statistiska centralbyrån, i samband med en folkräkning, bostadsförhållandena i landet. Endast 7,9 procent av bostäderna betecknades som ”fullgoda”. Utomlands beskrevs Sverige ändå som ett ideal. Radiotjänst bestämde sig därför för att storsatsa med en radioserie om bostadssituationen i landsbygdens Sverige. Efter att kulturhistorikern Gustaf Näsström tackat nej tillfrågades i stället författaren och journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström. Ett klokt val menar Isabella Josefsson, forskare och ständig sekreterare i Ludvig Nordström-sällskapet.
– Ludvig var en väldigt karismatisk person med en kraftig röst som passade bra i radio. Han var mycket intresserad av sociala förhållanden och hade tidigare, med ett reportage om bondesamhället, visat att han var orädd och kunde skapa uppmärksamhet.
Måndagen den 10 oktober 1938 sändes det första av tio radioreportage ur serien Med Ludvig Nordström på husesyn. Radiomediet var då relativt nytt och hade som syfte att både underhålla och bilda befolkningen. Författaren och radiojournalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström nöjde sig med det senare under de 40 premiärminuterna. Han beskrev, i vad som kallats det första verkliga socialreportaget i svensk radio, levnadsförhållandena ”från hela det lyckliga Folkhemmet, världens föregångsland!”. Lubbe var förskräckt över vad han sett och förklarade i nationell radio:
”Jag fick se, vad jag icke trott. Lort-Sverige. Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig.”
Nordström fann ett land i fattigdom och hygieniskt förfall: ”Jag såg människor sammanbo med djuren. Jag såg människor bo i nedrasade hus. Jag såg människor bo i vad man närmast måste karaktärisera som hålor eller grottor. Jag såg gropar grävda i marken användas som skafferier. Jag såg brunnar där man både diskade och hämtade dricksvatten, och där kreatursspillning låg på brunnskanten.”
Radioserien var en lång plädering för hygienen. På varje ort pratade präster om sambandet mellan ett ostädat hem och andlig förflackning och läkare berättade hur sjukdomar och mental ohälsa kopplades till dålig hygien. Lubbe förespråkade att arbetarbostaden borde lyftas upp till det borgerliga skiktets nivå. Det skulle finnas ”ett piano, kaffebord med fint porslin och bokhyllor”. Han ville se ett standardiserat arbetarhem.
I den hygieniska mobilisering som genomfördes i kölvattnet efter Lubbe Nordströms skildring deltog skollärare, distriktssköterskor och hälsovårdsinspektörer för att sprida budskapet om renlighet. Svenska föreningen för folkbad hade parollen ”Bad åt alla! – Bad varje vecka åt varje svensk”. Och 1939 etablerades en sanitetsporslinsfabrik i Gustavsberg.
Kjell Lööw, författare och museichef på Gustavsbergs porslinsmuseum, menar att reportageserien och dess efterföljande debatt kom att ändra hur vi svenskar skulle bo i framtiden.
– Lubbe Nordströms reportage, och hygiendebatten som följde, hade stor relevans för att det överhuvudtaget byggdes en sanitetsanläggning av Kooperativa Förbundet. Han var en stor och viktig opinionsbildare vars skildring kom att påverka våra liv och hem.
Isabella Josefsson, håller med.
– Radioreportaget beredde väg för en sanitärförändring i det svenska samhället.
Från 1940-talet blev moderna badrum med toalett, tvättställ och badkar med rinnande vatten allt vanligare i svenska hem. Gamla hus där sådana faciliteter saknades revs som en satsning i den renhetsivrande funktionalismen och följde i kölvattnet av Lubbe Nordströms reportage. Det som var smutsigt skulle byggas bort till förmån för det rena”.
Att Edvard Perssons sång ”Vi klarar oss nog en då” som jag hörde många gånger som barn var en reaktion på Ludvig Nordströms radioreportage hade jag ingen aning om.
“I sången “Vi klarar oss nog ändå” från filmen Skanör-Falsterbo, 1939, tog Edvard Persson skåningarna i försvar. Texten kan ses som en direkt reaktion på Ludvig Nordströms radioreportage om ”de skånska skitgrisarna” (se artikeln ovan) och låten blev en stor hit i hela landet”.
Vi klarar oss nog ändå, text och musik: Lasse Dahlqvist
Jag vill sjunga en visa i klaraste dur ty den handlar om Skåne och slätter och djur. Kanhända den retar en del men i så fall är det deras eget fel. Det har talats så mycket om dynga och lort men betänk vilken oerhörd nytta den gjort. Så låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå.
Kanske språket vi talar ej klingar så väl men det är och förbliver en del av vår själ. Kanhända det retar en del men i så fall är det deras eget fel. Uti självaste riksdan på skånska dom slåss för de flesta utav dem har kommit från oss. Så låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå.
Utav våra produkter dom smörjer sitt krås och det är ifrån oss som dom fått Mårten Gås. Kanhända det retar en del men i så fall är det deras eget fel. Dom har klagat på bostaden för våra svin men när julskinkan kommer då är den väl fin. Så låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå.
Hela landet får njuta av vår akvavit. Sockerbetan har lärt dem att dricka på bit. Kanhända det retar en del men i så fall är det deras eget fel. Våran sandstrand är både bländvit och fin och så har vi ju vår lilla vida kanin. Så låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå.
Selma Lagerlöf som är en fin gammal dam med Nils Holgersson gjorde för Skåne reklam. Kan hända det retar en del men i så fall är det deras eget fel. Tänk sån nytta som storken från Skåne har gjort, men det hindrar ju inte att folk pratar lort. Men låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå”.
Jag fortsätter att googla och på Länsstyrelsen Skånes hemsida läser jag om Vårdinstutionernas historia.
”De offentliga vårdinstitutionernas historia börjar med de medeltida hospitalen. Det fanns sedan 1600-talet specialinstitutioner: krigsmanshus, barnhus, tukthus, och spinnhus. Det första lasarettet i Skåne låg sedan 1760-talet i Lund. Där förväntades viss bättring av patienterna. Fattigstugor på landsbygden motsvarande städernas hospital. På 1860-talet kom självförsörjande fattiggårdar. 1800-talets slut fick epidemisjukhus. Mentalsjukhus och sanatorier kom under 1800-till 1900-talets början.
I slutet av 1800-talet inrättades speciella epidemisjukhus för patienter med infektionssjukdomar och epidemiska sjukdomar. Den mest omfattande epidemi som drabbade Sverige var den så kallade Spanska sjukan, en svår influensa som spreds över hela världen 1918-19. De första svenska fallen upptäcktes i Hyllinge utanför Helsingborg och epidemin krävde cirka 27 000 svenska offer. Epidemisjukhus uppfördes bland annat i Malmö, Landskrona och Helsingborg. Efter andra världskriget började epidemisjukhusen avvecklas. Istället blev infektionskliniker en del av lasaretten.
Förutom sjukhus för kroppsliga sjukdomar fanns olika anstalter/institutioner för psykiska sjukdomar. De medeltida spetälskehospitalen övergick ofta till att bli inrättningar för sinnessjuka. Under 1800-talet uppfördes så kallade idiotanstalter. Anstalterna var vanligen en tvåvåningsbyggnad med bland annat sovsalar och matsal. I Hässleholm byggdes en idiotanstalt 1886 efter ritningar av Ystads stadsarkitekt, danskfödde Peter Boisen. Byggnaden är idag riven. De statliga sinnessjukhusen, Helsingborgs hospital/S:ta Maria i Helsingborg från 1927, S:t Lars i Lund från 1891 samt det kommunala sinnessjukhuset i Malmö från 1935 är stora anläggningar som uppfördes för psykiskt sjuka. Medicinalstyrelsens arkitekt mellan åren 1916 och 1934, Carl Westman, ritade Sankta Maria i Helsingborg, som var ett av landets största sinnessjukhus”.
Tänk, så mycket det finns att lära, begrunda och försöka förstå! Tack till alla som bevarar och förvaltar våra gemensamma minnen och bearbetar dem. Så att vi andra får möjlighet att reflektera över tidens gång och se hur samhället vi lever i utvecklas. Oftast till det bättre men ibland till det sämre.