Hörby Museum

Tog SkåneExpressen1 Malmö-Kristianstad till Hörby för att se utställningen om författarinnan Victoria Benedictssons liv och författarskap på Hörby museum. Som ligger i det gamla tingshuset från 1885.

För några år sedan hade jag tänkt se utställningen i samband med att jag besökte den årliga Victoriamarknaden i september. Då visade det sig att museet var stängt. Så nu hade jag noga kollat upp att museet skulle vara öppet innan jag gav mig iväg.

Victoria Benedictsson (1850-1881) var bland de första inom den litterära modernismens genombrott i Norden på 1880-talet. Hon tillhörde den tidens ”unga Skåne” och anses vara en av den svenska feminismens föregångare. Jag minns att jag förundrades över att jag kände igen mig i många av hennes tankar när jag 100 år senare kom i kontakt med hennes texter.

I informationsdisken möttes jag av en kvinna som följde mig till Victoriarummet. Hon berättade om de olika avdelningarna i Victoria utställningen. Här finns ganska mycket av Victorias personliga ägodelar i glasmontrar och en del möbler från hemmet på Råbygatan där hon bodde med postmästaren Christian och hans barn. Bland annat hennes skrivbord och en inbjudande soffgrupp där man gärna får slå sig ner och läsa i böckerna. Det gjorde jag.

Här finns alla Victorias böcker och flera böcker och skrifter om hennes liv och författarskap placerade lite varstans i den omfattande utställningen. Även om jag har läst en del av och om henne fanns det mycket jag inte kände till sedan tidigare. Men jag har kanske glömt en del, det var ju ett tag sedan. Första gången Victoria kom i min väg var när jag gick på Hvilans Folkhögskola i Åkarp i början av 1980-talet. Där undervisade en lärarinna vars man var ättling till Victorias far Thure Bruzelius. I den vevan hittade jag också Margareta Sjögren-Olssons bok ”Rep utan knutar” från 1979. En fängslande levnadsteckning som introducerade mig i Victorias märkliga och fascinerande kvinnoöde.

Romanen “Fru Marianne” kom ut 1887 och var Victorias allra sista roman innan hennes tragiska självmord 1888, endast 31 år gammal. Boken handlar om den naiva, bortskämda borgarflickan Marianne som gifter sig med bonden Börje. Men med tiden förvandlas hon till en mogen bondhustru. En kärleks- och äktenskapshistoria från förrförra seklet som gick som TV-serie 2001. Cecilia Frode, en av mina kvinnliga skådespelarfavoriter spelar den unga stadsflickan Marianne. För regin stod älskade Carin Mannheimer, som gick bort alldeles för tidigt. Carin från Osby som gett oss flera andra fina förnämliga TV stunder med “Svenska hjärtan” och “Saltön”, för att nämna några.

Kostymdramat var Carin Mannheimers personliga hyllning till Victoria och jag satt klistrad framför TV:n när de fyra avsnitten sändes. “Fru Marianne” finns att se i http://www.oppetarkiv.se.

För att bli publicerad skrev Victoria under pseudonymen Ernst Ahlgren och trots att det nu är ca 140 år sedan hon skrev sina böcker och noveller känns de på många sätt fortfarande lika aktuella.

Idag behöver inte kvinnliga författare skriva under pseudonym för att bli publicerade men gällande jämlikhet mellan könen tycker jag mig ändå känna att vi i Sverige är på tillbakagång. Mycket av det som alla starka, modiga kvinnor före oss kämpade för håller på att raseras. Vi lever mitt i stora förändringar och de kommer att fortsätta och då behöver vi sammanhang. Många yngre generationer och nyanlända invånare verkar ta nutidens förmåner och rättigheter i Sverige så för givet. De kan inte historien och bryr sig inte heller. Jag tänker på allt mod det kostade kvinnorna före oss, som exempelvis Victoria. De som kämpade för kvinnors rätt till utbildning, arbete, barnomsorg etcetera. Bara en, två generationer bakåt från mig räknat fanns inte de möjligheter som idag känns så självklara. Själv har jag haft lyckan att få växa upp när den svenska jämlikheten stod på topp och det är kanske därför det känns så sorgligt att se på när det givna krackelerar.

Victoria var en frihetslängtande kvinna som levde i en tid då kvinnans röst inte ansågs vara viktig. Kvinnor i Sverige fick inte rösträtt förrän 1921 och Victorias frihetskamp handlade om att få lov att skriva och utveckla sig, att få röra sig fritt. Att ses som en person, en människa. Redan som flicka hade hon lärt sig att alla dörrar inte var öppna för kvinnor. Vi är alla barn av vår tid och påverkas av tidens villkor. En rättighet som vi kvinnor håller på att förlora igen, är rätten att tryggt och självklart få röra sig fritt på gatorna i det offentliga rummet även på kvällar och nätter.

Victoria var också en begåvad konstnär och ville först studera konst i Stockholm. Några av hennes målningar finns att se på museet. Här finns också efterlämnade brev och annan dokumentation. Om äktenskapet och livet med den dubbelt så gamle postmästaren och hans barn. Om Victorias förtroliga vänskap med Axel Lundegård, en annan skånsk författare som jag inte har läst något av. Axel som vid hennes död ärvde och sedan förvaltade hennes litterära kvarlåtenskap. Och om förhållandet med Danmarks och Skandinaviens mest betydelsefulla litteraturkritiker, Georg Brandes. En av de mest inflytelserika teoretikerna och ideologerna bakom det modernas genombrott i den skandinaviska litteraturen. Det går inte att ta in allt på ett besök.

Intill utställningen om Victoria finns Ateljén, en skaparverkstad som välkomnar gammal som ung. Där man kan slå sig ner och låta fantasin och skaparlusten flöda. Det gjorde inte jag, men jag såg några småflickor som pysslade och pratade om Victoria, som de verkade ganska bekanta med. Det gladde mig och jag log för mig själv. Även en skolklass och några äldre kvinnor med barn, kanske mor- eller farmödrar med barnbarn, besökte museet när jag var där.

På museet presenteras även det äldre Hörby i olika utställningar på källarplan. Dessa hade jag inte tänkt att se. Jag kände mig ganska nöjd efter att ha tillbringat någon timme med Victoria.

En impuls fick mig ändå att ta trappan ner. Här fanns en gång en arrestavdelning med en fast boende fångvaktare och vaktmästare. Nu visade sig källarplanet innehålla ett rum med inventarier från ett gammalt apotek, och ett annat inrett som en skolsal från äldre dar. Det fanns ytterligare ett rum med gamla leksaker, cyklar och annan nostalgi. Nostalgisk som jag är fastnade jag en bra stund även här. En del av inventarierna i skolsalen; tramporgel, griffeltavla, skolplanscher och annat fanns även i mitt klassrum när jag gick i lågstadiet på 1960-talet.

I den lilla museibutiken finns lokalhistoriska böcker och ett stort antal böcker av och om Victoria Benedictsson att köpa. Och även en avdelning med ett fint urval av barnböcker. Jag köpte Victorias debutroman"Pengar" utgiven på www.nok.se där hon går hårt åt den dåvarande tidens äktenskapslagar och kvinnosyn. Om Selma en ung sprallig 16 åring med konstnärsdrömmar som genom äktenskapet med en äldre man blir en hård kvinna med frihet som enda mål. Jag hittade också en fin liten bok till barnbarnen; “Kubbes museum”, utgiven på www.rabensjogren.se

Innan jag gick, samtalade jag en lång stund med den trevliga kvinnan på museet. Vi pratade om jämlikhet, Victoria och annat.

Atmosfären på Hörby museum kändes levande och precis som en sådan mötesplats för inspiration, kreativitet och lärande som de skriver att de är på hemsidan. Museet har fri entré så man kan komma många gånger och uppleva utställningarna i lugn och ro i precis den dos man orkar med.

När jag väntade på bussen tillbaka hem till Malmö slogs jag av den hisnande tanken att Victoria en gång i tiden har gått omkring här på gatorna i Hörby. Just här levde hon, här umgicks hon med sin familj och vänner. Det var här i Hörby som hon skrev sina böcker; och jag tänkte att med ett historiskt perspektiv och lite fantasi kan en ort som vid första anblicken känns ganska ointressant plötsligt bli riktigt fängslande.