Österlens Museum

Kände för en liten vårutflykt och bestämde mig för att ta Pågatåget till Simrishamn, staden på Österlen med en doft av hav och rosor. Där strosade jag runt på nästan folktomma gator, och det var gott om platser på uteserveringarna, så det var en ny upplevelse av Svimraros, Simrishamns första namn (-os betyder mynningen till ån, Svimber som rinner långsamt) och bebyggelsen ligger där Tommarpsån mynnar ut i Östersjön.

En naturlig plats för en hamn och kring vilken den vikingatida bebyggelsen växte upp. Tack vare sillfisket fick Simrishamn stadsrättigheter på 1200-talet. Så småningom växte handeln fram och Simrishamn var länge en betydande sjöfartsstad. Under 1800-talet hade Österlen Sveriges största segelfartygsflotta.

Oftast brukar jag åka hit med någon väninna under Sommarkortsperioden 15 juni - 15 augusti och då får man ju nästan skära sig fram bland turisthorderna på gatorna.

Nu flanerade jag runt i min egen takt och besökte bland annat Österlens kulturhistoriska museum i Björkegrenska gården.

Gården är uppkallad efter köpmannen och skeppsredaren Johan Daniel Björkegren som lät bygga köpmansgården på 1850-talet.

Läste att hans 25 år yngre hustru Sigrid Björkegren tog över Björkegrenska rederiet när han dog 1898. Då var det Sveriges största rederi, som mest hade rederiet 89 fartyg!!! Aktningsvärt! Men första världskriget satte stopp för rederiets storhetstid och Sigrid sålde sitt sista fartyg 1916.

Nu visades också de tillfälliga utställningarna ”Design för folkhemmet” och ”Älskade tekanna”.

Många av bruksföremålen i “Design för folkhemmet” - plastskålar, hushållsassistenter, dammsugare, kastruller med mera är välbekanta ting från barndomen. De utställda föremålen kommer från Thomas Lindblads samling av bruksföremål. Svenska bruksföremål tillverkade under folkhemmets tid, formgivna med funktionen i fokus. Välgjorda bruksföremål som höll länge och gjorde hemarbetet lättare och mindre slitsamt.

Här visas bland annat ett Speceriskåp från tidigt trettiotal med skopor av pressglas från BOET. På en text bredvid läser jag att: “Speceriskåpet utvecklades på 1920-talet i Tyskland. Arkitekten Margarethe Schütte-Lihotzky inredde 1926-27 köken i en nybygd stadsdel i Frankfurt am Main. Hon ritade kök med små ytor, där man rationellt tillvaratog varenda kvadratcentimeter. För torra livsmedel konstruerade hon en hylla med aliminiumskopor. På skopan var namnet på innehållet inpräglat. Denna typ av skopor kopierades i Norge, som hade god tillgång på aluminium, och i Sverige tillverkades på prov speceriskåp av aluminium, som visades på Stockholmsutställningen 1930. I Sverige gick man snabbt över till att göra skoporna i pressglas istället. Glas uppfattades som mer hygieniskt och man såg direkt vad skopan innehöll. BOET i Göteborg var bland de tidigaste tillverkarna.

Speceriskåp av glas gjordes till mitten av femtiotalet, då gick man över till skopor av genomskinlig styrenplast”.

Som alltid när jag återser föremål från 1950- och 1960- talen, min barndom och mitt designideal, blev jag nostalgisk.

Thomas Lindblad skriver och föreläser om 1900-talets designhistoria. Med sina föremålssamlingar har han gjort ett femtontal utställningar i samarbete med svenska museer.

Thomas Lindblad har skrivit böckerna “Bruksföremål av plast” (Signum 2004), “Sigvard Bernadotte och skandinavisk industridesign” (Bokförlaget Atlantis 2010) och “Aluminium och rostfritt stål” (Bokförlaget Atlantis 2015).

Hemma undrar jag över BOET och söker på nätet och finner att det var en legendarisk möbel- och inredningsföretag som var mycket modernt för sin tid. Tyskfödde Otto Schultz grundade företaget i Göteborg tillsammans med Adolf Nordenberg som hoppade av i mitten av 1920-talet. Men Otto Schultz formgivare, entreprenör och affärsman drev verksamheten vidare till 1950. Han gav även ut inredningsmagasinet “Boet” – en månadsskrift för hemkultur, hantverk och konstindustri. Han publicerade också böcker om möbler och fartygsinteriörer.

Det låter ju jättespännande, så mycket det finns att lära och upptäcka!

I ett angränsande rum visar Pia Staël von Holstein och Staffan Bengtssons sin samling av tekannor under titeln “Älskade tekanna” – Bruksföremål som konst. Svenska keramiska tekannor från 1900-talets modernaste dagar.

Staffan Bengtsson som bland annat producerat och varit programledare för TV-programmen “Bästa formen” och “K-märkt” och varit chefredaktör och ansvarig utgivare för Svenska slöjdföreningens tidskrift FORM 2007-2010.

Pia Staël von Holstein, expert inom konsthantverk, smycken, europeisk- orientalisk keramik och möbler. Och sedan 2006 bland annat känd som en av experterna i TV- programmet Antikrundan.

Pia och Staffan har samlat tekannor sedan de träffades och älskar sina kannor och nu kan man ta ta del av deras kärlekshistoria.

Flera svenska formgivare finns representerade i utställningen med mer eller mindre snygga och ändamålsenliga tekannor, bland annat Signe Persson-Melin som är en av mina favoriter.

På tredje våningen finns basutställningen “Särken först” och den handlar om kläder och människor på 1700-1970-talet. Om kommunikation, gemenskap, utanförskap, status, ekonomi, öden, tradition och förnyelse.

”Vår lokala Historia" berättar bland annat om 24-årige Viktor Svenson som köpte ett tvåvåningshus på nedre Storgatan av redardrottningen Sigrid Björkegren.

Enligt storstadsmanér skapade han det första varuhuset i Simrishamn som snabbt utvecklades och på 1940-talet annonserade han dagligen i de lokala dagstidningarna.

Långt senare hittade man kvarglömda rester efter stadens första varuhus på en vind någonstans i Simrishamn. Fascinerande!

Tänker mig ett Simrishamnskt “Selfridge” och undrar om Viktor Svenson var lika karismatisk som TV-seriens Harry Selfridge spelad av Jeremy Piven.

Synd att det inte finns foton på honom och mer bilder och annat från varuhuset. Det borde finnas mer dokumentation tycker jag.

Utan att veta det, på vägen till tåget hem, går jag förbi Victor Svensons privata gamla bostad. Jag tycker balkongen är fin och tar ett fotografi.

När jag sedan gör efterforskningar hemma upptäcker jag att balkongen på fotografiet på Regeringsgatan i ett av Simrishamns äldsta kvarter, bara 30 meter från Storgatan sitter på Viktor Svensons privata gamla bostad. Vilket sammanträffande!!!

När han byggde huset 1927, var han en förmögen affärsman och byggde flera salar med olika tema: flamenco, barock och italiensk. De var representativa och imponerande till såväl sin storlek och karaktär. Ett hus som väcker fantasin, roligt, udda och annorlunda! Nu finns “Gamla Stan Simrishamn Lägenhetsuthyrning” i huset som en gång var Viktor Svensons privata bostad.

Fick tillfälle att vila benen när jag såg filmen"Grepp på lädret" från 1960-talet i museets filmsal. Filmen visar olika arbetsmoment vid tillverkningen av skor på Ehrnbergs läderfabrik. När fabriken var som störst präglades hela Simrishamn av industrin och dess ägare. Läderfabriken var väldigt viktig för bygden. Det fanns ett socialt tänkande som gjorde att arbetarna till exempel kunde köpa hus med hjälp av lån som fabriken gick i borgen för. Under storhetsperioden var garveriverksamheten Nordens största, med 600 anställda. Imponerande! Fabriken stängdes 1975 och nästan alla dagens simrishamnare har någon i släkten som har arbetat i garveriet.

Museet har fri entré både till utställningarna och den vackra trädgården.

Läser att Lena Alebo, museichef vid Österlens museum har tagit initiativ till att skriva en bok om Simrishamns historia. Ämnesområdena rör allt från skola, sjukvård, näringsliv, och rättsväsende, till kvinnohistoria, kultur, nöjesliv och stadens ljud. Den ser jag fram emot, då hoppas jag få veta mer om Sigrid Björkegren och Victor Svenson.

Med dagens besök fick jag plötsligt ett nytt perspektiv på Simrishamn. Staden som jag besökt så många gånger förut ända sen jag var barn med mina föräldrar. Fascinerande att tänka på alla driftiga människor och gångna tiders blomstrande affärsverksamheter.